Böcker Mindfulness, Självmedkänsla & Mindful Eating

Man kan inte ändra på det som har varit. Så jag får acceptera att en sån här bok faktiskt inte fanns då jag var i 25-årsåldern och hade en period av inte bara mindless, utan helt huvudlöst ätande. Men ååååh vad jag hade behövt få läsa om att ha självmedkänsla och träna på olika förhållningssätt till maten och hungern!
Istället får jag nya perspektiv på mitt livs viktigaste aha-upplevelser från den tiden.

”Jag har inte problem med vikten, jag har problem med maten” hörde jag mig själv säga till killen bredvid mig på en middag. I samma stund flyttade jag fokus: min övervikt hade aldrig gällt kampen mot vågen. Den handlade om vad som hände ögonblicket innan jag inte kunde låta bli att rensa alla fat tills de var tomma.
Vem är det som är hungrig där inne? skulle mindful eating fråga.

”Det är svårt att veta vem du är, om du inte vet vad du känner” tröstade mig terapeuten när jag kom med min eviga identitetskris, vecka ut och vecka in. Eva såg mitt ätande symboliskt, som att det fyllde ett tomrum. Jag kan än i dag framkalla den vaga nyfikenhet hon väckte med sin retoriska fråga. Vem var jag, bortom hetsätandet? Sakta men säkert vågade jag närma mig mitt beteende med nya ögon – se det med beginner’s mind, skulle den här boken säga.

Någon månad in i terapin fick jag ett återfall. Jag kom med en fruktansvärd känsla till Eva. Men hon vägrade att låta mig se det som ett misslyckande eller döma mig själv. Trots att jag inte visste ett dugg om någon kärleksfull vänlighet inåt, hetsåt jag aldrig mer.
Mindful eating handlar på många sätt om självmedkänsla. Där talar vi om att stå på vår egen sida när det blir jobbigt, ersätta den inre kritikern med värme och medkänsla. Det har tagit mig lång tid. Det var en bra början, den gången, att känna att jag var okej fast jag hade gjort något som brukade väcka mitt självhat.

”Vad smal du har blivit, hur bar du dig åt?” undrade den kvinnliga kollegan – som liksom så många på jobbet ofta pratade om att gå ner i vikt.
”Jag slutade banta” hörde jag mig svara. Jag hade inte räknat kalorier på ett par år, tvärtom, börjat äta ordentlig lunch varje dag. Precis just då förstod jag att det är den enda inställning som hjälper. Allt annat blir bara en kamp. Att inte sträva, heter det i mindful eating. Jag känner fortfarande kroppsminnet – hur avspänt det blev inne i mig när jag gav upp – på riktigt. Släppte taget.

”Nej tack, jag är mätt” hörde jag mig själv avböja. Va? Jag? Mätt? Den känslan hade jag inte upplevt på åratal. Sakta men säkert hade jag byggt upp en tillit till kroppen och kroppens signaler. Den naturliga cykeln hunger–äta–mättnad var på väg tillbaka, medan cykeln behov–be om hjälp–tröst fortfarande är ett svårt kapitel.
Vi kan alla då och då lida av det som mindful eating kallar hjärtats hunger, men inte uppleva den. Eller inte känna våra behov, och därför inte be om gemenskap och närhet. Tänk om jag istället för att ge mig själv mat på den tiden, hade lagt handen på mitt hungriga hjärta och bara sagt: ”Jag bryr mig om vad jag känner just nu.”
Men då fanns inte den här boken. Så bra att den finns nu.